Så länge jag kan minnas har jag alltid trott att det varit en man som gråter. Igår sa jag till Mamma att jag tyckte han var så fin. Verkligen en vacker skulptur men jag undrade varför han grät.. Då sa hon att han inte alls grät utan att han är en munk, som ber en djup bön. Med det sagt fick han flytta in i mitt rum.

Han får plats i min hand. Lika stor som min knutna näve. Så himla fin. 
Vissa saker blir man helt enkelt bara såld på.

Kram, Angelica. 
Ska upp tidigt.